Rönn

Sorbus aucauparia L.

ROSVÄXTER

Rosaceae

Rönnen är ett anspråkslöst träd med blad som påminner om askeus och täta, vita blomflockar som under sommarens lopp förvandlas till praktfulla röda fruktställningar. På senhösten och vintern uppsöks rönnarna av fåglar som äter de bärlika frukterna. Eftersom fåglarna lämnar ifrån sig fröna osmälta sörjer de också ofrivilligt för trädets fortplantning. Det latinska artnamnet aucuparia kommer av aucipium, fågelfångst, och antyder att man tidigare använde rönnbären som lockbete när man skulle fånga fåglar. Råa är rönnbären föga njutbara för människan, men med socker kan de beredas till sylt, marmelad och gelé. De är rika på C- vitamin och har förr använts som medel mot skörbjugg och även mot njursten. Rönnen har tidigare haft betydelse som foderväxt. Med rönnbär kan man också smaksätta ättika, brännvin och likör.

Den i Sydeuropa vanliga rönnen, Sorbus domestica, har större och sötare frukter än vår rönn; de medicinska egenskaperna är dock likartade.

Förekomst: Allmän över hela landet, även på mager sandmark och hedmark. Ljuskrävande växer ofta i skogsbryn, hagar och snår.

Kännetecken: Buske eller upp till 20 m högt träd med tämligen lucker krona. Bark gråaktig, senare uppsprickande. Blad parbladiga, skaftade, bestående av 9-19 brett lansettlika småblad jämte uddblad. Alla blad finsågade. Blommor vita (juni), små, i kvastlika blomställningar. 5 trekantiga foderblad, 5 kronblad, 20 ståndare, vanligen 3 stift. Frukter bärlika, först gula senare djupröda (augusti), ca 1 cm i diameter. Doft svag. Smak mycket sur, bitter.

Använda växtdelar: Bär, torkade eller inkokta.

Innehållsämnen: Askorbinsyra (vitamin C) och den kemiskt besläktade parasorbinsyra D-sorbitol. Pektin, i fruktskalet a- och f- karotin.

Medicinsk verkan: Förebygger och läker skörbjugg. Milt laxerande. Urindrivande.

Användning: Vid skörbjugg. Till välsmakande gelé.