Mejram

Origanum majorana

KRANSBLOMMIGA VÄXTER

Lamiaceae

Denna småvuxna, aromatiska växt, vars mycket små, vita eller rosa blommor sitter i täta, runda, axlika samlingar, hör ursprungligen hemma i ett område som sträcker sig från norra Östafrika till Indien. I vår världsdel förekommer den endast odlad som kryddväxt, men i Sydeuropa kan man träffa på förvildade exemplar.

Antikens romare och greker använde gärna mejram till hederskransar. Egyptierna använde den i sina balsameringsoljor, och växten var helgad åt Osiris. Till västra Europa kom mejram under medeltiden, förmodligen med hemvändande korsriddare, och odlades sedan flitigt som läkeväxt i klostrens örtagårdar.

Efter att tidigare ha använts som läkeväxt mot en lång rad olika sjukdomar är mejram numera i första hand känd som kryddväxt; som sådan är den en viktig ingrediens i den traditionella svenska torsdagsärtsoppan och i olika typer av korv.

Mejram förväxlas ofta med vår inhemska kungsmynta, Origanum vulgare, som också kallas vildmejram, men mejram har starkare kryddoft. Båda arterna innehåller emellertid mycket likartade, medicinskt verksamma ämnen.

Förekomst: Växer vild på klippor och torra ängar i Orienten, där den är flerårig. Odlas som ettårig i Sverige.

Kännetecken: En lågvuxen, späd halvbuske med tätt grenverk. Stjälkar rödbrunaktiga. Blad små, äggrunda eller ovala, helbräddade, grågröna och håriga. Blommor vita eller rosa (juni-september) och obetydliga i täta samlingar i grentopparna. Foder klocklikt och femtandat; krona med 2 läppar som är ungefär lika långa. Doft stark och behagligt kryddartad.

Använda växtdelar: Grenspetsar, skördade under blomningen.

Innehållsämnen: 0,7-3,0 % eterisk olja med terpenkolväten och alfa-terpineol. Garvämne.

Medicinsk verkan: Antiseptisk, blodtryckssänkande, kramplösande, smärtlindrande.

Användning: Numera nästan uteslutande som krydda, ibland som doftförbättrande medel.