Kummin

Carum carvi

FLOCKBLOMSTRIGA VÄXTER

Apiaceae

De gamla grekerna kände till en umbellat som hade egenskaper liknande dem vi finner hos kummin. De kallade den karon, och det är från den som kumminen har fått sitt vetenskapliga släktnamn, men det är osäkert om den är identisk med vår kummin. Kummin förekommer vild i hela landet och odlas även som kryddväxt.

Sedan äldsta tid har kummin använts som krydda i maträtter, bröd, ost och spritdrycker, inte bara på grund av sin angenäma smak utan även på grund av sin matsmältningsbefrämjande verkan.

Som läkemedel med magstärkande och aptitretande funktion har kummin använts alltsedan tidig medeltid. Kumminvattenen lösning av kumminolja i sprit och vatten- har använts som medel mot tarmgaser och som matsmältningsbefrämjande medel, främst inom veterinärmedicinen.

Missbruk av brännvin och likörer kryddade med kummin kan ge inte bara alkoholskador utan även vissa leverskador orsakade av kumminoljan.

OBS! Kumminolja kan orsaka leverskador!

Förekomst: Kummin växer allmänt på gräsmark över hela landet. Längst i norr förekommer den dock sparsammare och då endast förvildad.

Kännetecken: En 30-60 cm hög, vanligen tvåårig ört med upprätt stjälk, som från basen är förgrenad, kal och kantig-räfflad. Blad dubbelt eller tredubbelt sammansatta, med mycket smala flikar; de undre är skaftade, de övre sitter direkt på stjälken. Blommor vita (juni-juli), i flockar med 6-12 strålar; saknar vanligen svepeblad. Rot pålformig. Klyvfrukter 2, avlånga och brunaktiga. Doft mycket aromatisk. Smak brännande.

Använda växtdelar: Mogna klyvfrukter.

Innehållsämnen: 3-6% eterisk olja med huvudbeståndsdel (+)-carvon (50-60 %), limonen (25 %) och små mängder carveol och dibydrocarvon.

Medicinsk verkan: Kramplösande vid spastiska tillstånd i mag-tarm-kanalen och gallvägarna. Motverkar väderspänning.

Användning: Vid aptitlöshet, mag- och tarmkramper, gasbildning. Viktig krydda.