Bindväv
är den stödjande och sammanhållande vävnad, som förekommer överallt
i kroppen: i läderhuden och underhudsvävnaden, omkring blodkärl och
nerver, i senor och ledband, i kapslar kring leder och organ och i övrigt
som den grundvävnad, som fyller ut mellanrummen mellan övrig vävnad.
Karakteristiskt
för bindväv är att dess celler inte ligger samlade utan spridda i
en amorf (strukturlös) vävnad, genomdragen av proteinfibrer. Denna
s.k. intercelluarsubstans bildas av en typ av bindvävsceller, som
kallas fibroblaster.
det
finns många former av bindväv allt efter vävnadens egenskaper,
vilka varierar med dess kemiska sammansättning och efter fibrernas
art, antal och ordning. Vävnaden är uppbyggd av makropolysackarider,
ett slags kolhydrat (hyaluronsyra i hudens bindväv och
kondroitinsulfater i brosk är de viktigaste).
Av
proteinfibrer finns det två huvudtyper: elastiska fibrer och
kollagena fibrer. De kollagena fibrerna består av talrika fibriller
som har stor styrka med ringa elasticitet. Deras protein,
tropokollagen, ombildas (denatureras) vid kokning till gelatin (lim).
Man skiljer mellan lucker bindväv, som nästan uteslutande består av
kollagena fibrer.
Lucker
bindväv finns under alla epitel (hud och slemhinnor), omkring körtlar
och utförsgångar, mellan muskelfibrer och nervtrådar, i och mellan
organ och andra vävnader. Den innehåller både kollagena och
elastiska fibrer, som är slumpmässigt ordnade, så att vävnaden är
både hållfast och elastisk i alla riktningar.
Den
luckra bindväven fungerar inte bara som stödjevävnad utan har också
stor betydelse för andra vävnaders näringsförsörjning. Den innehåller
otaliga kapillärer, som för blodet ut till organens celler, och
eftersom den amorfa vävnaden är lättgenomtränglig för syre och näringsämnen,
får också celler som ligger på något avstånd från kapillärerna,
sin behov tillgodosedda. I den luckra bindväven finns vidare
fettceller, som kan lagra stora mängder fett. Fettvävnaden är
egentligen bindväv, som företrädesvis består av fettceller.
Slutligen är det framförallt i den luckra bindväven, som
organismens försvarsreaktioner mot skadliga påverkan äger rum. Den
innehåller ett stort antal vita blodkroppar och andra celler, som kan
uppta och oskadliggöra bakterier och andra främmande kroppar genom
s.k. fagocytos. Vidare finns lymfocyter och plasmaceller som bildar
antikroppar, samt mastceller, som producerar histamin, ett ämne som
har fundamental betydelse för inflammatoriska processers förlopp.
även
de reparation processer, som som följer på en inflammation (
bildning av granulations-och ärrvävnad) utgår från bindväv. Tät
bindväv finns i sin mest typiska form i senor och ledkapslar. senor
är uppbyggda av parallella buntar av kollagena fibrer med spridda
fibroblaster och har mycket stor hållfasthet i en riktning. I
ledkapslar är fibrerna ordnade så att vävnaden får stor hållfasthet
i alla riktningar. Bindväv är en av kroppens fyra grundvävnader (
de tre andra är epitelvävnad, muskelvävnad, och nervvävnad.) den
kallas också mesenkymal vävnad, därför att den utgår från
mesenkymet, som är en del av fosteranlagets mellersta grodblad.
Hur
yttrar sej Bindvävszonerna?
Bindvävszonerna
(BZ) ger inte upphov till spontana besvär som hos hudzonerna och
muskelzonerna, utan upptäcks först i samband med undersökning, därvid
kan man konstatera att spänningen i bindväven är mer eller mindre förhöjd
i BZ. Den ökade spänningen fastställer man genom att undersöka rörligheten
eller vidhäftningen.
a)
Mellan huden och underhuden (ytliga skiktet)
b)
Mellan underhuden och fascian (djupa skiktet)
Hos
vuxna är rörligheten mellan huden och underhuden relativt liten. Därför
bildas BZ, framför allt i det djupa skiktet, mellan underhuden
fascian, som normalt har stor rörlighet. I det ytliga skiktet framträder
BZ tydligt endast i samband med akuta sjukdomsskeden. Då
sjukdomsbilden förbättras, försvinner dessa BZ från det ytliga
skiktet och kvarstår endast mer eller mindre i det djupa skiktet. Hos
späda och små barn uppträder BZ endast i det ytliga skiktet,
eftersom det djupa skiktet utbildas först i samband med muskulaturens
utveckling. Spänningsökningen i det djupa skiktet kan man inte bara
känna, utan även se, eftersom vävnaden förefaller vara indragen.
Manuell
Bindvävsundersökning
Vid
den manuella bindvävsundersökningen rör det sej uteslutande om förskjutningar
i bindvävsskiktet, som utförs oberoende av om underhudens vävnader
har en mjuk eller fast konsistens. Underhudsvävnadernas konsistens
ger endast en antydan om det allmänna spänningstillstånden. En
mjuk, vätskefattig underhudsvävnad möjliggör en förskjutning även
vid stark spänning, medan en fast, vätskerik vävnad kraftigt
minskar rörligheten, även vid en måttlig zonbildning. Undersökningen
utförs på följande sätt:
Förskjutning
i Bindväv
Man
använder båda händernas fingrar för att undersöka rörligheten
mellan underhud och fascian inom ett visst område. Detta går till så,
att man sätter fingrarna stadigt på vänster och höger sida i
undersökningsområdet och skjuter försiktigt fram och tillbaka, för
att på så sätt få en uppfattning om spänningen i skiktet. Man måste
därvid förvissa sig om att man trycker precis lagom hårt för att
komma ner i det djupa skiktet mellan underhud och fascian.
