Välkommen till min sida om mig


Jag heter Annely och är född i skyttens tecken den 17/12 1960. Är uppväxt i en stor familj där jag är äldst utav fem systrar. Dansen kom in i mitt liv redan som 14-åring och har betytt mycket för mig genom åren. Min utbildning har varit mycket växlande och stimulerande.

Naturligtvis vanlig grundskola och därefter beklädnadsteknisk linje på gymnasiet. Här fick man lära sig allt inom tillskärning, sömnad och även lukta lite på fackteckning, ett ämne som intresserar mig. När jag pendlade mellan bostaden och skolan fick jag åka tre bussar och på dessa lärde man känna många människor. Bl a träffade jag min blivande make här.

När jag flyttade hemifrån vid 18 år hade jag med mig i bagaget en pudel och på senare åren har pudlar varit en självklar del i mitt liv.

Efter skolan arbetade jag på en restaurang där jag fick göra allt från mat, smörgåstårtor, diska och men även arbeta som kassabiträde. En mycket lärorik tid i mitt liv. Detta blev första kontakten med serviceyrket och därmed kontakten med andra människor.

Fick stora chansen som jag såg det. Ett ledigt jobb där jag kunde utöva mitt yrke som sömmerska. Detta blev en hård tid för min redan ömma axel. Var där och jobbade någon månad sedan var det tid för sjukskrivning och sjukgymnastik. I 1 år höll detta på med värk i axel och arm. Den ena inflammationen efter den andra. Till sist sa läkaren att jag måste ha ett rörligt arbete. Tur som jag hade blev där ett jobb ledigt som florist. Jag hade ingen utbildning men skam den som ger sig. Här fick jag grundutbildning på jobb och sedan bar det av till Norrköping och floristskolan där.

Kom hem och arbetade i butiken och fick sedan vår första flicka, som fick namnet Marie-Louise, 1982. De båda andra barnen (sidan ej klar - allt beroende på barnens intresse för egen sida!) kom tätt, tvåan och trean kom med bara 15 månaders mellanrum. Dessa båda blev döpta till Patricia och Veronica. Min migrän började då jag var ca 15 år och vid varje graviditet blev jag allt sämre och sämre. Samtidigt som Patricia föddes 1985 startade vi ett företag med bussresor. Nu blev det ut och guida i bussar. Har levt på restaurang och hotel många dagar och nätter av mitt liv, så det lockar inte längre.

Mina migränattacker blev bara värre och värre. I början fick jag anervan men det hjälpte inte. Sedan kom sprutor med immigran och dessa hjälpte. Jag glömmer nog aldrig när jag första gången skulle ta en spruta och satt och räknade till tre innan den kom i benet. Puh vad jobbigt, men det var bara att vänja sig.

När min föräldraledighet tog slut var jag tvungen att även sluta anställningen som florist. Jag hade blivit allergisk mot pollen. Alla läkare sa att det kunde bli astma om jag inte kom ifrån pollen som där ju finns i blomsteraffärer. Så än en gång svek mig kroppen och jag var tvungen att göra annat.

En parentes i mitt utbildningsliv var en färgkonsultkurs med makeup i Stockholm. Detta gjorde jag 1988. Arbetet som konsult med färger var mycket kul och här träffade jag många människor.

1991 kom jag på att jag skulle vidareutveckla mina kunskaper. Här skulle läsas ekonomi, psykologi och juridik samt lite tyska och engelska fick jag också spä på. Det blev 2 tuffa år på KOMVUX med läsning och sedan allt arbete hemma. Dessemellan ut i bussen och vara reseledare genom Norden. Men allt ordnar sig om man planerar lite och jag gick ut med 4:or i de flesta ämnena.

1994 kom jag på att jag skulle ta busskort. Jag anmälde mig till körskolan och sa inget till min man. Klarade allt och hade fortfarande inte sagt något. Fast det hade gått fort, skrev in mig i slutet på september och den 14 november klarade jag körprovet. Här vilar inga ledsamheter då jag skall göra något, det skall gå med turbo.

Vi hade en visningsresa och då passade jag på att köra fram bussen utan att min man var i den och i bussen satt alla passagerarna. Han kom utspringande från Gästis i Kvibille och hytte med handen - "jag fick inte köra buss med människor i!" - sa han. "Får jag inte" också tog jag upp och visade körkortet. Gissa om han blev lång i ansiktet? Och det enda han sa på hela dagen var "jag kan inte fatta det". Under alla dessa år som reseledare har jag verkligen älskat att komma ut och träffa människor och bott på hotel och allt vad det innebär. Dessutom har vi verkligen haft tur som haft föräldrar och syskon som kunnat ställa upp som barnvakter - tack skall Ni ha!. Det har ju blivit långa pass för Er.

Den 20 maj 1996 är ett datum som jag kommer att minnas resten av detta livet. Då tog jag den sista imigransprutan och är sedan dess frisk från min migrän.

1997 var vi helt enkelt tvungna att skaffa en barnflicka. Barnen ville vara hemma i sin egen miljö. Då bestämde jag mig för att detta var sista året som jag ville "ut" och jobba. Barnen behövde mig mer hemma. Ni vet små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. På hösten tog jag jobb som busschaufför och trivs ypperligt. Jag får vara hemma någon gång på dygnet med barnen.

1998 kom och min man var väl inte glad åt mitt beslut. Men i mars kom han och ville ha skilsmässa och sedan flyttade han i april. En stor omställning för både mig och barnen. Dagarna går upp och ner, det är som en dalgång. Under hela hösten har jag levt under mycket stressade förhållande och genomgår en depression.

Skilsmässan har gett mig något också, jag har blivit mer och mer medial. Blivit mer öppen för andra saker som healing och avslappning samt meditation.

Musik är en stor del av mitt liv. Jag kan helt enkelt inte leva utan. Allt från folkmusik till klassiska toner lyssnar jag på.

Ju mer jag tänker på det så förstår jag att fler och fler behöver lära sig slappna av. Och det är här jag kommer in i bilden. Jag kan verkligen få människor att slappna av och att ta itu med sina problem. Hela året har jag haft telefonkontakt med en massa människor jag inte känner. Jag har försökt hjälpa till så gott det går, alla har inte blivit hjälpta men de allra flesta har tagit itu med sina problem efter våra telefonsamtal.

Via telefon kom jag på det här med distanshealing, vilken känsla att hjälpa mäniskor som jag inte ens är i närheten av. Första gången jag hjälpte någon var en vän från Stockholm, dit är det 55 mil, så jag var oerhört imponerad själv.

Jag gick både meditationsutbildning och massageutbildning under hösten -98.

1999 kom och med den kärleken. I slutet på mars var jag och min fd man på en mässa i Göteborg. Dessa dagar blev fulla av kärlek från båda håll och vi hittade varanda igen och började om. Det var en sådan kärlek som jag aldrig trodde fanns så stark och så stor, något oerhört fullkomligt. Så hela våren gick i kärlekens tecken, ja sommaren och hösten med.
- Tack - för att jag fick lära känna dig som du är idag, Michael.

Mitt arbete gick vidare med busskörning, massage och healing. Dessutom startade jag meditationskurser och tog emot klienter för regressioner.

Att kunna hjälpa människor på ett eller annat sätt har blivit en bit av min vardag. De kommer för att få hjälp med alla möjliga saker som ryggbesvär, gallbesvär, migrän, sköldkörtelproblem, ont i knä eller fötter, ja allt. Jag kan ju aldrig garantera att någon blir frisk bara hjälpa till så att de mår bättre. Resultaten är mycket bra och jag hjälper många. På senare tid ringer det människor nästan varje vecka som vill komma och få hjälp. De har då hört av någon annan som varit hos mig och blivit hjälpt. Jag hoppas innnerligen att jag kan hjälpa så många som möjligt.

Jag mediterar några gånger i veckan och det gör mig stark. Dessutom träffar jag många människor som vill leva med meditation osv. Detta har gjort att jag fått en helt ny vänkrets och det till det possitiva.
Jag startade på våren en lista som heter Amir för att hjälpa sökande människor. Det blev ett ganska stort nätverk där vi alla hjälps åt med olika saker.

Ja, så står jag idag, med jobb långt över öronen, men kul är det.