Dansen blev jag indragen i redan 1974 då jag var 14 år. Jag var på en gammeldanskurs och där hittade man mig. Folkdansföreningen hade ont om ledare och jag blev snart tillfrågad om jag ville vara ledare, dett eftersom ordförandes dotter som var ledare hade blivit sjuk. Först blev jag mycket smickrad och sedan tänkte jag att jag inte kunde lära ut danser. Jag hade precis lärt mig dansa själv. Första gången kom ordföranden som hette Torsten och hjälpte mig att komma till rätta. Sedan rullade det bara på. Jag fick överta två grupper i Vejbystrand - en nybörjargrupp och en ungdomsgrupp. En termin senare övertog jag även ungdomsgruppen i Ängelholm samt startade en nybörjargrupp för mindre barn. Snabbt blev jag skickad på kurser och jag blev mer och mer intresserad av detta med dans. Michael (maken) kom med i bilden och även hans intresse blev dansen.
Året var 1977 tidigt på sommaren. Vi började ta oss runt på olika danstävlingar där den första var schottis ända uppe i Uppland. Än i dag minns jag hur trötta vi var när vi kom hem igen. Trötta men mycket lyckliga, vi hade varit med om något (i våra ögon) helt fantastiskt - dansat en hel dag. Det som vi inte såg då var allt köande - kö till toan, maten, dansen och bussen. Men vad gjorde det, vi hade varandra hela tiden och allt var nytt och spännande. Väl hemma anmälde vi oss till nästa dans som var polka och snoa i Gränna. Här följde min mamma och mina syskon med och såg till så att vi skötte oss. Denna dagen tillbringade vi på dansgolvet uppe på Grännaberget. Ÿven denna dag var för oss mycket solig och lyckad, fast vi inte blev något vidare placerade.
Michael kom med som ledare, även han lite självlärd. Hösten 1977 fick vi även överta vuxenlaget och det var ganska krävande. Nu var det ju bara att lära sig så mycket som möjligt. Så vi blev skickade på kurs i Frostavallen, vilket var helt nytt för oss. Här kan jag komma ihåg hur svårt det var att lära sig 15 danser på två dagar. Vi var ju nästan nybörjare inom folkdansen.
‰ren rullade på och vi bröt oss ur den gamla föreningen och bildade en ny. Namnet blev Rönneådalens Dansare och året var 1983. Föreningen skulle ha ett märke och jag som tycker det är kul att rita skissade upp ett som medlemmarna godtog. Våra färger blev blått och vitt. Som nybildad förening jobbade vi oerhört. Det var barn, ungdoms-, vuxenlag och gammeldanskurser. Allt gick som en dans och jag blev ordförande under några år. Men när mina egna barn började växa upp var jag tvungen att få mer tid för dem och slutade både som ordförande och dansledare. 1989 slutade jag helt att dansa och för att vara hemma med mina barn.
1995 tyckte jag att nu var barnen så stora att vi kunde börja dansa igen. Sagt och gjort, det blev barn- och ungdomslag samt gammeldanskurs. Jag gick in som styrelseledamot och som barnledare, dessutom som ledare för vuxna i folklig dans. Under några år fortsatte mitt intresse för folklig dans och speciellt värmde mitt hjärta för polskor. Det var Jan Mårtensson som invigde mig i dessa polskor och det har jag aldrig ångrat, att dansa polska är livet. Man är ett med musiken och bara "flyter" iväg på dansgolvet. Natuligtvis kommer de flesta från Dalarna men även här nere i Skåne har vi dansat många fina polskor, kan ju nämna bl a Norsken och Svingedans. Man kan dansa Svingedans i minst ‡ timme om det är rätta stuket på dansare och musik.
1998 blev jag sekreterare i Rönneådalens Dansare på nytt och nu i mars valdes jag till ordförande igen. Och vad detta året kan ge har jag ingen aning om. Hoppas bara att alla dansare får ett bra dansår 1999.
