Läkemalva

Läkemalvan har följt med från äldre örtaböcker och apotekens altearot till dagens forskning om slemämnen och hostlindring. De mjukt håriga bladen och blekrosa blommorna gör växten lätt att minnas. Historien syns också i språket: altea, kattost och jungfruskinn hör till olika delar av dess äldre namn- och apoteksvärld.

En malvaväxt med silvergrå blad

Läkemalva, Althaea officinalis L., är en flerårig ört i familjen malvaväxter, Malvaceae. Kew godtar det namn som Linné publicerade 1753 och anger en naturlig utbredning från Europa till centrala Sibirien och västra Pakistan samt i nordvästra Afrika. Växten kan bli högvuxen, med upprätta stjälkar och mjukt håriga, grågröna blad. De små, öppna blommorna har fem blekrosa kronblad och sitter i grupper längs de övre delarna av stjälkarna. Kews artregister, RHS om växtens utseende.

Cambridge University Botanic Garden beskriver hur de ljusa blommorna framträder mot det silverhåriga bladverket. Där förklaras också namnens medicinska anknytning: Althaea förbinds med ett grekiskt ord för läkande, medan officinalis syftar på apotekens äldre läkemedelsväxter. Namnen berättar om människors bruk och föreställningar, men är inte i sig belägg för en behandlingseffekt. Cambridge om läkemalvan.

Kattost var inte alltid samma växt

I äldre svenska texter kunde kattost beteckna flera olika malvaväxter. Svenska Akademiens ordbok skiljer mellan arter i släktet Malva, läkemalvan och den växt som i dag kallas stockros. Benämningar som stor, hög eller dubbel kattost har använts om läkemalva. Ordboken dokumenterar också kattostrot som ett äldre namn för altearot, med belägg från bland annat 1500- och 1600-talen. Ett historiskt ord behöver därför kopplas till textens sammanhang innan det går att avgöra vilken växt som avses. SAOB: kattost och kattostrot.

Örtboken och apotekets jungfruskinn

Nicholas Culpeper behandlade malvor och läkemalva tillsammans i sin örtbok med rötter i 1600-talet. Han beskrev samtidigt skillnader i växtsätt och utseende och förknippade läkemalvan med saltpräglade våtmarker längs Themsen. Båda växtgrupperna sattes under Venus inflytande. De medicinska resonemangen omfattade bland annat bröstbesvär, irriterad hud och magbesvär, förklarade genom tidens föreställningar om kroppsvätskor och värme. Eftersom flera malvor behandlas tillsammans kan varje påstående i avsnittet inte utan vidare tillskrivas enbart Althaea officinalis. Culpeper: Mallows and Marshmallows, i utgåvan från 1850.

I svensk apotekshistoria levde läkemalvan vidare genom alteapastan, som också kallades jungfruskinn. SAOB beskriver benämningen och återger ett minne av författaren Carl Wilhelm Böttiger: som barn drogs han gärna till apotekets laboratorium när sådana sötsaker var under tillverkning. Samma ord kunde dessutom beteckna en annan produkt, lakritspasta, då med tillägget gult eller brunt. Berättelsen visar både apotekets plats i vardagslivet och hur ett folkligt produktnamn kunde rymma olika innehåll. SAOB: jungfruskinn och Böttigers minnesbild.

Slemämnen och en möjlig lokal förklaring

Rotens slemämnen består av polysackarider, stora kolhydratmolekyler som kan binda vatten. När sådana molekyler möter en fuktig yta kan de bilda ett trögflytande skikt. Den föreslagna förklaringen gäller därför främst kontakt med slemhinnans yta, inte att ett ämne först måste tas upp i blodet och påverka hela kroppen.

Schmidgall och medarbetare prövade år 2000 polysackarider från flera växter på vävnad från grisens munslemhinna utanför kroppen. Vävnaden var stabil under fem timmars försök och läckage av enzymet LDH gav inget tecken på att cellerna bröts ned. Läkemalvans polysackarider fäste måttligt vid ytan, och vidhäftningen ökade med koncentrationen i försöket. Schmidgall och medarbetares originalstudie, 2000.

Forskarna märkte också en rhamnogalakturonan, en typ av förgrenad polysackarid, med fluorescerande färg. I vävnadssnitten syntes då tydliga lager på slemhinnans yttersta sida. Ett sådant ytligt lager gör det biologiskt rimligt att direkt kontakt mellan en retande omgivning och slemhinnan kan minska. Om irritationen minskar kan även den retning som utlöser hostreflexen påverkas, men studien mätte varken hostreflex eller symtom.

Försöket gällde isolerade polysackarider och munslemhinna från gris, inte en levande människas svalg eller en bestämd läkemalvaprodukt. Det visar inte hur länge ett lager skulle ligga kvar, vilken exponering som nås med olika extrakt eller hur stor en eventuell hostlindring blir. Mekanismen ger därför en möjlig länk mellan slemämnen och lokal lindring, medan klinisk effekt måste bedömas i studier på människor. EMA:s granskning av den experimentella forskningen, sidan 24.

Vad har undersökts vid hosta?

Rouhi och Ganji publicerade 2007 en liten, placebokontrollerad studie om torrhosta hos personer som använde ACE-hämmare, en typ av läkemedel mot bland annat högt blodtryck. Sextio personer ingick i den redovisade analysen. Den grupp som fick ett läkemalvapreparat rapporterade minskad hosta, medan någon tydlig förbättring av lungfunktionsmätningarna inte sågs. Preparatets sammansättning var otillräckligt beskriven. EMA bedömde senare att studien inte gav ett tillräckligt tydligt underlag för att fastställa klinisk effekt. Resultatet gäller dessutom läkemedelsrelaterad hosta och kan inte automatiskt överföras till förkylningshosta. Rouhi och Ganji: originalstudiens sammanfattning, EMA:s bedömning, sidorna 33–34.

Fink och medarbetare publicerade 2018 två användarundersökningar med sammanlagt 822 personer som hade köpt produkter med rotextraktet STW42. Deltagarna uppgav i stor utsträckning lindring av hostretning och god tolerans. Undersökningarna saknade jämförelsegrupp, och svaren byggde på deltagarnas egna bedömningar. De kan därför inte skilja en produkteffekt från förväntningar, samtidig behandling eller hostans naturliga förlopp. En författare var anställd hos sponsorn och hade deltagit i planeringen. Fink och medarbetare, 2018.

EMA:s traditionella användning och uppföljning

EMA:s monografi från den 12 juli 2016 gäller läkemalvans rot i bestämda växtbaserade läkemedelsformer. Den omfattar traditionell användning vid irritation i mun och svalg med tillhörande torrhosta samt lindriga mag- och tarmbesvär. Bedömningen grundas på långvarigt bruk och medicinsk rimlighet; kliniska studier ansågs inte tillräckliga för väletablerad medicinsk användning. Monografin omfattar inte automatiskt andra växtdelar eller kombinationer med andra växter. EMA:s monografi för läkemalvarot.

Den 19 november 2025 beslutade EMA:s växtläkemedelskommitté att monografin inte behövde revideras. Uppföljningen tog bland annat upp Finks användarundersökningar och senare översikter som hade tolkat hostunderlaget mer positivt. Myndighetens granskare framhöll att okontrollerade användaruppgifter inte räcker som effektbevis. De senare översikterna innehöll i stor utsträckning samma redan bedömda studier. Beslutet betyder att den traditionella klassificeringen kvarstod, inte att alla äldre eller nya användningsområden blev bekräftade. EMA:s uppföljning från 2025.

Andra användningsområden i små studier

Läkemalva har också undersökts vid hudbesvär. I en pilotstudie om atopiskt eksem hos barn, publicerad 2021, fullföljde 22 deltagare undersökningen. Både läkemalva- och hydrokortisongruppen förbättrades, och författarna bedömde resultaten som lovande för växtpreparatet. Studiens begränsade storlek gör att resultatet behöver bekräftas. En annan studie samma år undersökte ett särskilt blomextrakt vid eksem, men rapporteringen innehåller motstridiga deltagarantal. Att en skillnad mot kortison inte var statistiskt säkerställd vid den sista mätningen visar inte att behandlingarna är likvärdiga. Naseri och medarbetare, 2021, Khalighi och medarbetare, 2021.

En studie från 2025 jämförde ett schampo med läkemalva och druvvinäger med ketokonazolschampo vid mjäll. Sextio personer fördelades mellan grupperna och 54 fullföljde studien. Båda grupperna förbättrades. Rapporten innehåller dock motsägelsefulla formuleringar om skillnaderna mellan behandlingarna, och kombinationen visar inte vilken betydelse läkemalvan hade ensam. En deltagare i vardera gruppen avbröt på grund av allergi. Studien ger därför ett preliminärt fynd, inte grund för att kalla växtkombinationen lika verksam eller riskfri. Originalstudien om mjäll, 2025.

Säkerhet och när vård behövs

EMA avråder från läkemalvarot under graviditet och amning eftersom tillräckliga säkerhetsdata saknas. Överkänslighet är en kontraindikation. Åldersgränserna varierar mellan läkemedelsformer och användningsområden; ett traditionellt bruk innebär inte att alla former är lämpliga för barn. Upptaget av andra läkemedel kan fördröjas, vilket är en försiktighetsfråga att ta upp med läkare eller apotek. EMA:s säkerhetsavsnitt.

I Sverige bör hosta som inte avtar efter fyra veckor bedömas på vårdcentral. Kontakta vården även vid hosta med feber i mer än fyra dygn eller blod i upphostningen. Hosta med tung andning eller smärta vid djupandning behöver bedömas skyndsamt. Ring 112 vid mycket svår andnöd. Misstänkt läkemedelsutlöst hosta behöver diskuteras med den som ansvarar för behandlingen. 1177 om hosta och vårdkontakt.

Rådgör med läkare eller annan kvalificerad vårdgivare innan du påbörjar en alternativ behandling, särskilt vid pågående sjukdom, läkemedelsbehandling, graviditet, amning eller annat tillstånd som kan påverka lämpligheten. Texten ersätter inte en individuell bedömning.