Namnen har bytts, arten finns kvar
Det accepterade vetenskapliga namnet är Elymus repens (L.) Gould, i familjen Poaceae. Namnet publicerades 1947. Kew för arten som flerårig och jordstamsbildande. Äldre namn som Triticum repens, Agropyron repens och Elytrigia repens finns kvar som synonymer. De kan därför möta läsaren i botaniska verk, jordbrukstexter och läkemedelsdokument utan att varje namn avser en annan växt. Kew: accepterat namn och synonymer.
Synonymer löser ändå inte alla identitetsfrågor. Ett gammalt folkligt namn utan beläggexemplar kan ha använts bredare än dagens artnamn. Därför kan en historisk uppgift ibland knytas säkert till ett namn i en bok men bara försiktigt till den moderna arten.
Jordstammen gör flera saker samtidigt
Det som ofta kallas kvickrotens rot är till stor del en jordstam, det vill säga en stam som växer under jord. Den bär noder och knoppar. Från knopparna kan nya skott växa upp, medan rötter tar upp vatten och näring. På så sätt kan ett bestånd spridas åt sidan och återkomma ovan jord från flera punkter.
SLU beskriver arten som en flerårig växt med långa, krypande jordstammar. Den förökar sig även med frön, men på kort sikt är den vegetativa förökningen från jordstammarna avgörande för överlevnad och spridning. De gröna stråna är vanligen upprätta. Bladen är smala och sträva, med mycket kort snärp och tydliga, klolika bladöron där bladskivan möter strået. I axet sitter flerblommiga småax med bredsidan vänd mot axets mittaxel. SLU: kännetecken och biologi.
Mekanismen förklarar också lantbrukets långvariga motstånd. När delar av det underjordiska nätet överlever kan deras knoppar fortsätta bilda skott. Det betyder inte att varje bit alltid blir en ny planta, men det förklarar varför en åtgärd som bara tar bort bladen kan lämna växtens förnyelseförmåga kvar under marken.
”Kvick” betydde levande
I Bilder ur Nordens Flora beskrev Carl Axel Magnus Lindman den långa, horisontella och vita jordstammen. Han förklarade namnet kvick som motsatsen till död: något levande och livskraftigt. Bildplanschen visar också hur kvickrotens småax ligger i det sammansatta axet. På samma plansch finns strandvete, vilket gör det viktigt att inte föra över den grannartens kännetecken till kvickroten. Lindman: kvickrotens jordstam och ax.
En lantbruksuppslagsbok från 1923 kallade växten både kvickrot, vitrot och äxing och satte de äldre latinska namnen Triticum och Agropyrum repens bredvid varandra. Författaren betonade de vita, krypande jordstammarna och hur nya strån växte från dem. Resten av uppslaget hör till sin tids ogräsbekämpning och återges inte som råd. Källan visar främst hur växtens biologi blev ett praktiskt problem i åkerbruket. Lantmannens uppslagsbok 1923: kvickrot i åkern.
Ett minne från torkår på Öland
I Institutet för språk och folkminnens samlingar finns en uppteckning från Ventlinge på södra Öland. Gotthard Sjöman, född 1869, berättade 1949 att människor under svåra torkår i äldre tid kunde använda bland annat rengjord kvickrot för att dryga ut säden. Uppgiften står bland andra minnen av nödbröd.
Det är ett personligt återberättat minne, nedtecknat långt efter den tid som skildras. Det visar att kvickrot ingick i en lokal berättelse om brist och hushållning. Det fastställer inte hur vanligt bruket var, vilken näring råvaran gav eller om den var säker. Beredningsdetaljerna i uppteckningen återges därför inte här. Matkult: uppteckningen om nödbröd.
Från örtbokens gräs till definierad råvara
I 1850 års utgåva av Culpepers örtbok finns ett kort stycke om Gramminis, ett gräs som i London kallades couch grass eller squitch-grass och i Sussex dog-grass. Där tillskrevs jordstammen verkan vid besvär från urinvägarna. Texten visar en äldre medicinsk föreställning, men ger varken botaniskt beläggexemplar eller dagens avgränsade produktidentitet. Den kan därför inte ensam bevisa att varje påstående gällde just modern Elymus repens. Culpeper i 1850 års utgåva: Gramminis.
I EMA:s bedömningsrapport är råvaran mycket snävare definierad: tvättad och torkad jordstam av Agropyron repens, med Elymus repens angivet som motsvarande modernt namn. Rapporten förklarar också varför läkemedelsnamnet Agropyron lever kvar trots den botaniska omklassificeringen. EMA 2022: identitet, historik och evidens.
EMA fann inga väl utformade kontrollerade studier som gjorde en klinisk effektbedömning möjlig. De få redovisade observationerna saknade kontrollgrupper eller gällde kombinationsprodukter, så en eventuell förändring kunde inte tillskrivas kvickrot ensam. Kommittén kunde inte heller ange någon beståndsdel med känd terapeutisk aktivitet. Monografin bygger därför på långvarig tradition för vissa registrerade växtläkemedel, inte på väletablerad klinisk användning. EMA: dokument och bedömningsgrund.
Monografin gäller bestämda läkemedelsformer och en avgränsad användning vid lindriga urinvägsbesvär. Den är inte ett stöd för den äldre sidans breda påståenden om antibiotisk, desinficerande eller ”blodrenande” verkan. Säkerhetsunderlaget är begränsat. EMA anger att feber, smärta när man kissar, kramper eller blod i urinen kräver kontakt med läkare eller annan kvalificerad vårdpersonal. Preparaten rekommenderas inte när läkare har ordinerat minskat vätskeintag, och användning under graviditet eller amning rekommenderas inte eftersom tillräckliga data saknas. EMA:s EU-monografi: avgränsning och varningar.
När urinvägsbesvär behöver vård
1177 anger att blod i urinen, graviditet, manligt kön eller besvär som inte förbättras inom angiven tid är skäl att kontakta vården. Det är bråttom vid hög feber eller frossa, om man känner sig mycket sjuk eller har ont i magen, ryggen eller sidan. Sådana symtom ska inte förklaras bort med hänvisning till en växttradition. 1177: urinvägsinfektion hos vuxna.