En rosenväxt med fyra kronblad
Blodrot, Potentilla erecta, är en flerårig ört i familjen rosväxter. Kew accepterar namnet Potentilla erecta (L.) Raeusch. och daterar denna namnkombination till 1797. Artens naturliga utbredning omfattar bland annat Europa, västra Sibirien, Turkiet, Marocko och Azorerna. Den hör därmed till en betydligt större flora än den skandinaviska. Kews artregister.
De vanligen fyra, svagt urnupna kronbladen skiljer sig från det femtal som är vanligt bland fingerörter. Stjälkarna är smala och ofta utbredda. Stjälkbladen har tre tandade småblad och stora stipler, bladlika bildningar vid bladfästet. Den brittiska botaniska föreningens artbeskrivning framhåller att växtens utseende varierar och att även antalet kronblad kan avvika. Porträttet och bilden är därför inte en anvisning för säker artbestämning. BSBI:s beskrivning av blodrot.
I Sverige nämner Skogsstyrelsen blodrot bland de arter som kan finnas i gläntor i äldre betad skog. Där ingår den tillsammans med exempelvis stagg, ängsvädd och kattfot i en miljö präglad av långvarigt bete. Den kopplingen berättar om landskapets brukande, inte om växtens medicinska egenskaper. Skogsstyrelsen om betad skog.
Färgen, namnen och den äldre föreställningsvärlden
SAOB förklarar namnet blodrot med den röda färgen och redovisar äldre namn som rödrot, blodstilla och blodrotsmura. Bland språkbeläggen finns texter av Lindh från 1675 och Bromelius från 1694. Sådana belägg visar att namnen förekom i dessa texter; de anger inte när människor först började uppmärksamma växten. Ordboken hänvisar också till en anteckning från Linné 1732 om samisk rödfärgning av ull med blodrot. SAOB:s ordartikel blod, särskilt blodrot.
I samma ordartikel diskuterar SAOB signaturläran: tanken att ett naturföremåls utseende kunde visa vilket medicinskt ändamål det var avsett för. En blodliknande färg kunde då kopplas till blödningar. Det är en historisk förklaringsmodell. Färgöverensstämmelsen fastställer ingen behandlingseffekt.
Ordhistorien rymmer dessutom en fallgrop. SAOB redovisar en annan betydelse av blodrot, hämtad från engelskan, för Sanguinaria canadensis. Den hör till vallmoväxterna och är en annan art. Engelska texter om bloodroot kan därför inte automatiskt användas som källor om svensk blodrot. Det vetenskapliga namnet behövs för att hålla historierna åtskilda.
Jordstammen i läkemedelshistorien
I europeiska läkemedelskällor förekommer benämningen Tormentillae rhizoma. Ordet rhizoma avser jordstammen, en underjordisk stam, även om äldre texter ofta skriver rot. EMA:s bedömningsrapport beskriver en europeisk tradition kring diarré och besvär från hud och slemhinnor. Rapportens historiska uppgifter bygger i sin tur på äldre medicinsk litteratur. De dokumenterar föreställningar och användning i den litteraturen. EMA:s bedömningsrapport.
Jordstammen innehåller tanniner, polyfenoliska växtämnen som kan fästa vid proteiner på flera punkter. Bindningen kan ske med bland annat vätebindningar och kan göra att protein och tannin bildar ett komplex. Den strama känslan som tanniner kan ge i munnen är ett vardagsnära exempel på denna sammandragande, eller adstringerande, egenskap.
EMA:s rapport återger en möjlig lokal kedja: när tanniner möter proteiner i hudens eller slemhinnans yta kan komplexet bilda ett mer svårgenomträngligt skikt. I tarmen skulle ett sådant ytskikt kunna påverka vätskerörelse och kontakt med irriterande ämnen. Rapporten markerar samtidigt att experimentella data saknas för de flesta av dessa antaganden. Proteinbindning är därför en rimlig kemisk förklaring, inte ett bevis för att ett visst preparat hjälper en patient.
Agrimoniin är ett av de tanninämnen som har undersökts. Ett isolerat ämne, en agrimoniinrik fraktion, ett blodrotsextrakt och den levande växten är skilda undersökningsobjekt. Även olika extrakt av samma art kan ha olika sammansättning, och cell-, hud- och tarmstudier mäter olika steg. En observerad förändring i ett sådant försök måste därför kopplas till just materialet och modellen. Hoffmann och medarbetares studie från 2016.
Vad några studier faktiskt undersökte
I en randomiserad, dubbelblind studie från 2003 ingick 40 barn som vårdades på sjukhus i Sankt Petersburg för rotavirusdiarré. Författarna rapporterade en diarrévaraktighet på tre dagar i gruppen som fick ett blodrotsextrakt och fem dagar i placebogruppen. Det var en liten studie i en bestämd vårdmiljö med ett särskilt preparat. Resultatet är ingen rekommendation om egenbehandling av barn. EMA framhöll senare att studiepreparatet skilde sig från monografins preparat och begränsade sin bedömning till vuxna. Subbotina och medarbetare 2003; EMA:s granskning av barnstudien.
En studie från 2007 omfattade 16 personer med aktiv ulcerös kolit. Sjukdomsaktivitet och en inflammationsmarkör minskade under delar av försöket. Studien var öppen och saknade kontrollgrupp, vilket begränsar möjligheten att skilja en behandlingseffekt från sjukdomens variation och andra omständigheter. Lindriga besvär från övre delen av magen rapporterades. EMA:s genomgång nämner dessutom en deltagare med försämrad kolit som behövde sjukhusvård; den uppgiften fastställer inte att extraktet orsakade försämringen. Huber och medarbetare 2007; EMA:s säkerhetsgenomgång.
Hoffmanns forskargrupp studerade 2016 bland annat åtta friska frivilliga i en modell för UVB-framkallad hudrodnad. En agrimoniinrik fraktion minskade rodnaden jämfört med kontrollen. Försöket undersökte inte behandling av eksem eller förebyggande av hudcancer. Författarna uppgav inga intressekonflikter; forskningscentrumet redovisade samtidigt finansiering från flera stiftelser och WALA Heilmittel GmbH. Originalstudien, deltagare och finansiering.
En studie publicerad 2026 undersökte blodrotsextrakt och ämnen bildade genom tarmmikrobiotans nedbrytning i odlade Caco-2-celler. Forskarna rapporterade effekter på cellbarriären i en toxinmodell, medan nedbrytningsprodukternas effekter varierade med givaren. Detta var ett cellförsök, inte en behandlingsstudie på patienter med tarminfektion. Originalstudien om cellbarriären.
Myndighetsbedömning och säkerhet
EMA:s kommitté HMPC beskriver vissa blodrotsläkemedel inom kategorin traditionell användning vid lindrig diarré och mindre inflammationer i munslemhinnan hos vuxna. Kategorin bygger på långvarig användning och är inte liktydig med kliniskt väl etablerad effekt. En monografi är ett underlag för nationella läkemedelsmyndigheter, inte ett generellt godkännande av växten eller alla produkter som innehåller den. EMA:s information om bedömningen.
Vid granskningen 2019 beslutade HMPC att inte ändra monografin. En ny insamling av vetenskapliga underlag genomfördes under våren 2026. Den var ett steg inför en möjlig omprövning; den innebar inte i sig nya godkända användningsområden. Uppgifterna här är kontrollerade den 8 september 2026. Beslutet 2019; Insamlingen av underlag 2026.
Monografin anger att illamående och kräkningar kan förekomma och att upptaget av andra läkemedel kan fördröjas. Den avråder från användning under graviditet och amning eftersom säkerheten inte är fastställd; användning under 18 år är inte etablerad. Växtens historia ersätter därför inte bedömning av ett konkret läkemedel och en persons hälsotillstånd. HMPC:s monografi och säkerhetsuppgifter.
I Sverige ska blodig diarré, hög feber med frossa eller svår kvarstående buksmärta föranleda omedelbar kontakt med vårdcentral eller jourmottagning. Är det stängt ska vård sökas på akutmottagning. Ring 1177 för sjukvårdsrådgivning. 1177:s råd om diarré och kräkningar.