Svenska
Hästkastanj
 |
| Hästkastanj |
HÄSTKASTANJEVÄXTER
Hippocastanaceae
På grund av sin praktfulla grenkrona och sin tidiga, rika blomning är hästkastanjen ett omtyckt park- och alléträd. Den härstammar från Balkan och infördes i Mellaneuropa så sent som i slutet av 1500-talet. Att den redan på 1700-talet var utbredd över större delen av Europa vittnar talrika omkring 250 år gamla planterade exemplar om.
Beteckningen hästkastanj - en direkt översättning av det latinska artnamnet - kommer av att turkarna gav trädets frön åt hästar som led av hosta. Fröna är, till skillnad från den äkta kastanjens, oätliga i färskt tillstånd. (Hästkastanjen är inte alls släkt med den äkta kastanjen.) Endast vissa djur, framför allt svin, getter och hjortar, uppskattar dem. Däremot kom de tidigare till medicinsk användning som kräkmedel. Och hästkastanjextrakt används bl.a. som medel mot hemorrojder.
Malda hästkastanjer används också som hudvårdsmedel och som råvara vid tvåltillverkning, och förr tillredde man av sådant mjöl ett klister som sades ha den fördelen att det inte rördes av insekter eller råttor. Barken ger ett rött färgämne.
Förekomst: Odlad som prydnadsträd upp till Mellansverige. Härstammar från Balkan.
Kännetecken: Upp till 30 m högt träd med tät krona. Blad motsatta på skaft, fingrade med 5-7 småblad som är bredast i yttre tredjedelen, kilformigt avsmalnande mot basen. Blommor vita med gula eller röda fläckar (maj-juni) i upprätta klasar. Frukt klotrund, upp till 6 cm stor, gulgrön med mjuka taggar, innehållande 2-3 stora, glänsande bruna frön (kastanjer) med bitter smak.
Använda växtdelar: Skalade färska frön. Grenbark insamlad på våren.
Innehållsämnen: Fröna innehåller saponinet aescin (upp till 13%) och flavonoider. Barken garvämne samt kumarinderivaten aesculosid och fraxosid.
Medicinsk verkan: Normalisering av sjukligt förhöjd kärlgenomsläpplighet med åtföljande ödem.
Användning: Extrakt eller rent aescin invärtes och utvärtes vid åderbråck, hemorrojder, kroniskt bensår. Stockningar i vener och lymfsystem.