Getruta

Galega officinalis

ÄRTVÄXTER

Fabaceae

Denna fleråriga ärtväxt hör ursprungligen hemma i södra och östra Europa. Den var okänd under antiken men infördes på 1400-talet i Tyskland, där den odlades i första hand som läkeväxt men även som foderväxt eftersom den ansågs öka mjölkavkastningen hos kor. I modern tid har man bedrivit försöksodlingar av getruta som foderväxt såväl i Mellaneuropa som i Norden.

Som medicinalväxt kom örten snart ur bruk, men vetenskapliga undersökningar som gjordes i början av 1900-talet bekräftade att getrutan har viss medicinsk effekt - bl. a. påverkar den bröstkörtlarna och ökar därigenom mjölkutsöndringen. Det vetenskapliga släktnamnet Galega syftar på denna egenskap; det kommer av de grekiska orden gala, som betyder mjölk, och agein, driva.

Den särskilt i fröna rikligt förekommande alkaloiden galegin verkar blodsockersänkande och används i vissa länder som medel mot åldersdiabetes. Inom folkmedicinen har ett te berett av torkad och finfördelad getruta använts som svett- och urindrivande medel.

Förekomst: Ursprunglig på fält, i diken och på fuktiga ställen i södra och östra Europa. Tillfälligt införd i Mellaneuropa. Odlas ibland i Sverige som prydnadsväxt.

Kännetecken: Flerårig 50-100 cm hög ärtväxt med örtartad uppstigande stjälk, som är glatt och ihålig. Blad kala och sammansatta av upp till 7 par småblad med små taggar i spetsen. Stipler fria och tillspetsade. Blommor (juni-augusti) blåaktiga till vita, i täta utdragna. skaftade klasar från de övre bladvecken. Foder med 5 fina tänder, segel och köl längre än vingarna. Balja 2-3 cm lång, kal med sneda asar, något insnörd mellan fröna. Rot kraftig med ansvällningar. Doft svag men oangenäm, aromatisk. Smak bitter.

Använda växtdelar: Blommande grenspetsar

Innehållsämnen: Alkaloiderna galegin (isoamylen-guanidin), hydroxi-galegin. Flavonoiden galuteolin.

Medicinsk verkan: Blodsockersänkande, mjölksekretionsökande. Urindrivande.

Användning: Vid åldersdiabetes Vid bristande mjölksekretion hos ammande mödrar.