Magnetterapi

Magnetterapi söker förstärka den normala jordmagnetiska miljön. Härigenom påverkas det elektromagnetiska tillståndet i kroppsvätskorna, och cellernas ämnesomsättning ökar.

Paracelsus som levde på 1500-talet anses vara den förste som föreslog att magneter skulle användas vid behandling av sjukdomar. Han i sin tur hänvisade dock till att redan "de gamle" kände till magneternas positiva effekter, varmed han lär ha avsett romare, greker och egyptier. En senare förespråkare för magneter som behandlingsmetod var österrikaren Franz Anton Mesmer på 1700-talet. Han presenterade en teori om en från världsrymden kommande genomträngande kraft som påverkade kroppen, som han kallade animal magnetism. Han använde först magnetiserade järnstänger i sin behandling av sjukdomar, tills han fann att han kunde uppnå samma effekt genom att använda händerna (se Hypnoterapi). Efter Mesmer dröjde det en längre tid tills man åter började forska i magneters terapeutiska verkan. I dag används olika former av magnetterapi i bl.a. Kina, Japan, Sovjet, USA och Västtyskland. I Sverige har magnetterapin sin kanske främste förespråkare i Ivan Troëng.

Magnetfält påverkar en rad biologiska fenomen hos människor, djur, växter, cellodlingar och mikroorganismer. En teori är att det elektromagnetiska fältet fungerar som en tillväxtstimulerande faktor. Magnetterapin uppges öka all molekylvibration så att de kemiska förloppen i kroppen påskyndas.

Det finns två huvudförklaringar till hur magnetfälten påverkar levande celler: 1. Permeabiliteten (genomsläppligheten) i cellmembranen ökar. Cellerna får en förbättrad tillförsel av syre och näring samt snabbare borttransportering av slaggprodukter.

2. Inbyggnaden av ämnet tymin i cellkärnans DNA påskyndas; det genetiska materialet påverkas. (Starka magnetfälts inverkan kan ge upphov till missbildningar hos mindre djur och degeneration av celler eller bakteriekulturer.)

Magnetbehandling används framför allt för att påverka följande grundläggande biologiska processer:

- stimulering av bentillväxten, dvs. osteocyternas benbildningsförmåga (påskyndar läkningen av benbrott),

- ökning av permeabiliteten och förhöjd ämnestransport genom cellmembranen; stimulering av vävnadernas återbildning och tillväxt,

- accelererande verkan på kemiska förlopp (enzymproduktion, katalytiska processer),

- bättre syrcupptagningsförmåga,

- normalare kroppstemperatur.

Magnetbehandlingen syftar alltså i första hand till att stärka kroppens egna funktioner. Metoden uppges ha en gynnsam verkan vid bl.a. reumatism (genom den förbättrade utrensningen av slaggprodukter) och cancer (vilket uppges bero på den förhöjda molekylvibrationen). Det finns olika varianter av magnetbehandling:

1. Lakhovskyringen: en isolerad ledningstråd som knyts kring den sjuka kroppsdelen. Ringen är uppkallad efter Georges Lakhovsky, ryss verksam i Paris på 1930-talet.

2. Små magneter hopfogade till exempelvis halsband eller armband att bäras på kroppen.

3. Permanentmagneter: avlånga, fyrkantiga eller runda magnetplattor insydda i plastfodral att bäras på kroppen.

4. Nätanslutna spolar: stora ringar av lackerad ledningstråd som omsluter patienten och behandlingsbänken och som alstrar kraftiga magnetfält med stor utbredning.

S. Blockmagneter med både stora och starka fält som kan byggas in i brickor, behandlingsbänkar eller stolar.

I magnetterapin ingår ofta även vatten- och luftjonisering. Se också avsnitten om Bioklimatologi och Jonterapi.