Här beskriver jag en regression med vägledning av Helen Tani.



- Jag ser gröna färger flyta förbi. Allt flyter fram och tillbaks. Det gröna bildar små mönster. Jag upplever det som mycket fint, lugnt och harmoniskt.
- Ser du något mer, frågar vägledaren?
- Det är svart runt de gröna färgerna. Men fortfarande flyter allt precis som om man häller olja i vatten och oljan flyter omkring.
- Hur känner du dig?
- Allt är lugnt och fridfullt. Jag känner lugnet. Det känns som om jag skulle kunna stanna här i en evighet.
- Ÿr det ljust eller mörk grönt?
- Ljusgrönt, det inger lugn och harmoni. Nu kommer det gröna uppifrån det vänstra hörnet och går diagonalt neråt.
- Ta in ljus och kärlek till det du ser.

Jag försökte och fick då in ett ljusare sken som kom från det högra hörnet längst upp och drog sig neråt diagonalt. Det gröna ljuset upphörde nästan helt. Och det var ett svart ljus som kom upp.

- Hur känner du dig nu?
- Det har blivit svartare och jag grips lite av panik. Paniken sitter i hjärtat och i bröstet. - Känn lite på den känslan och tänk efter hur den känns i detta livet, var du är när samma känsla uppstår.
- Samma känsla kommer i flygplan eller i hissar. Jag kan inte andas och inte komma ut.
- Kan du andas nu?
- Det känns om jag har svårt för att andas och det bultar i bröstet. Jag grips av panik och ångest.

Här minns jag att vägledaren kom till mig och försökte göra det lättare för mig att andas genom healing. Efter en stund gick det lättare och hon sa.

- Kan du känna golvet? Står du eller sitter du?
- Nej jag kan inte känna golvet. Jag varken står eller sitter. Jag svävar fram.
- Ÿr där varmt eller kallt?
- Här är varmt och skönt, allt är fridfullt. Fortfarande är det svart (mörkt) men ändå ljust. Jag kan inte förklara närmare.
- Känn på väggarna.
- De känns mjuka och jag svävar fortfarande. Det känns som om jag är ett foster inne i livmodern.
- Försök ta dig ut.
- Jag känner ett tryck på mina fötter, får väldigt ont i mitt högra ben. Sedan får jag ont i armarna och händerna. Händerna känns som stora blyklumpar.
- Känn på den känslan ett tag.
- Nu har jag värk i axlarna. Men fortfarande värker mitt högra ben och händerna känns som blyklumpar. Nu har paniken försvunnit.
- Vad känner du nu?
- Någon drar rätt min högra fot. Den går liksom inåt mot det vänstra och måste rättas ut. Någon lindar in båda mina ben. Jag känner mig som en fånge och kan inte röra benen.
- Känn på den känslan ett tag.

Efter en stund försvann den känslan och andra bilder kom upp.

- Jag är på en äng. Här springer jag runt och är lycklig. Jag skrattar och liksom leker med mig själv och med vinden. Jag stannar och plockar blommor. Blommorna är vita precis som hundkex. Jag är 5-6 år och har en klänning på mig. Jag kan inte se klänningen, bara känslan av att ha den på mig.

- Jag har så ont i huvudet på vänster sida. Jag ser mig själv ligga i en liten säng med bandage runt huvudet.
- Ÿr du ensam?
- Nej det finns en kvinna och en man här. Men mitt huvud värker så.
- Ÿr kvinnan din mor?
- Ja....... nej det är hon inte. Det är min mormor. En rund tant med randig klänning och ett vitt förkläde. Klänningen går ända ner till golvet. Förklädet är helt alltså inte ett midje- förkläde.
- Kan du beskriva mannen?
- Han har gått han bor inte här.
- Kan du beskriva var du ligger?
- Jag ligger i en timrad stuga. Här finns inga tapeter. Timmerstockarna är runda och går längs huset. Inte uppifrån och ner utan från sida till sida. Dom är nästan bruna och mycket vackra. Jag tycker om de timmerstockarna. Jag ser några kokkärl som hänger på väggen och en nästan trekantig öppen spis. Ingen rak som jag har nu utan en trekantig och ändå lite rund. Det är svårt att förklara. Stugan är liten och jag ser bara ett rum. Mormor står över mig och byter bandage. Jag har så ont i huvudet. Min tanke är varför har jag ont i vänster sida. Jag brukar ha ont i höger i detta livet. Tycker det är en märklig känsla.
- Hur fick du smärtan?
- Någon slog mig....... Nej jag ramlade och slog mig i huvudet. Det var en stock eller bjälke.
- Var ramlade du?
- Jag var hos hästarna.
- Vad gjorde du där?
- Hästarna är fina, jag ville klappa dom. Här finns två fina ljusbruna hästar med vita bläsar. Hästarna är mina vänner, men jag får inte var där.
- Var är du?
- Jag är på gården i stallet.
- Hur ramlade du?
- En man jagade mig. Jag springer och springer. Paniken stiger och det börjar göra ont i bröstet vid hjärtat på mig igen.
- Kan du komma ut?
- Ja, jag ser dörren men jag hinner inte. Jag ramlar och slår huvudet i en bjälke.
- Varför jagar mannen dig? Känner du honom från detta livet?
- Jag får inte vara i stallet. Mannen är alltid elak mot mig. Han är stalldräng och har hand om hästarna. Ingen utom han får röra dem säger han. Men jag ville ju bara prata med dom och klappa dom. Den mannen känner jag från detta livet. Här har han också varit stygg och elak mot mig.
- Du ligger på golvet, vad händer sedan.?
- Det kommer en annan man och lyfter upp mig. Han bär bort mig till stugan och in i den. Sedan lägger han mig i sängen.
- Ÿr den här mannen snäll mot dig?
- Han är alltid snäll. Han pratar med mig. Kommer då och då och hälsar på hos mormor och mig. Jag känner att jag känner honom i detta livet.
- Vem mer bor i stugan?
- Bara mormor och jag. Jag ser en katt och några höns som går på gården.

- Var är du nu?
- Jag är vid den stora gården, står vid gaveln på stallet och tittar på det stora vita huset. Jag är nu 13 - 14 år. Där står två barn. En pojke och en flicka. Men mormor har sagt att jag inte får leka med dem. Pojken har grå korta byxor. Byxorna släpper strax nedanför knät. Sedan har han grå strumpor. Flickan har en fin klänning randig med ett vitt förkläde. Hon har flätor. Barnen har så fina kläder. Jag avundas dem de fina kläderna. Det ser ut som om de är på väg till skolan.

Jag har en korg i handen. Min klänning är sliten och grå. Jag är på väg till skogen och skall plocka bär. .... Jag hittar inga bär. Men här är massor av svamp. Mormor blir glad när jag plockar svamp.

- Gå längre fram i tiden.
- Jag är på en dansbana mitt ute i skogen. Men ändå i en glänta. Den har trägolv och liksom pinnar vid sidorna. Där finns minst två stycken män som spelar fiol. Den ena är mannen som är snäll och som jag även känner i detta livet. Många ungdomar dansar, jag också. Jag har en fin blommig klänning som slutar vid ankeln. Skorna är låga och bruna. Vi dansar hela natten sedan går jag ensam hem.
- Tycker du om ensamheten?
- Ja mycket. Jag vill inte prata med andra människor.
- Varför vill du inte prata med andra människor?
- Vet inte, jag vill ha tyst runt om mig. Tystnaden är viktig för mig.
- Vad gör du när du är ensam?
- Jag går mycket i skogen och tänker.
- Vad arbetar du med?
- Jag får hem tyg och kläder från gården. Dessa syr och lagar jag... Det är arbetskläder.
- Vet du vilket år det är?
- Nej men jag får upp 1847, kanske det kan vara början på 1800-talet. Jag tror att jag är i Sverige i de småländska skogarna.
- Var är din mor och far?
- Mor dog då jag föddes och jag vet inte vem min far är.
- Kan det tänkas att det är mannen som du upplever som snäll?
- Jag vet inte men så kan det vara.
- Vet din mormor vem det är?
- Kanske men hon har aldrig nämnt det.

- Gå längre fram i tiden.... Vad ser du?
- Mormor ligger i sängen och är sjuk. Jag matar henne med en sked, någon form av soppa. Hon är mycket dålig.......

Nu har mormor dött. Begravningen var vacker. Begravningskaffet dricker vi i stora huset. Jag ser många fint klädda människor. Damerna har svarta klänningar och vita förkläden. Klänningarna är långa, ärmarna är vida från handleden snäva upp till armbågen och sedan i en liten puffärm. Jag kan inte se något ansikte. Prästen kan jag se men jag känner honom inte. Han har massor av grått skägg i hela ansiktet. Tunnare hår på huvudet men ändå grått och han är stor. Han fyller ut rummet. Jag kan inte sluta tänka på honom.

- Vad gör du på begravningen och hur gammal är du nu?
- Jag sitter själv. Ingen pratar med mig. Prästen ler mot mig men säger inget. Jag är ca 30-35 år.
- Ÿr du fortfarande ensam eller har du familj?
- Nej, jag är ensam. Men ibland kommer den snälle mannen från gården och hälsar på.
- Gå närmare honom och se om du känner honom från detta livet?
- Ja, det gör jag, han är lika snäll nu. Jag har bara känt honom en liten tid. Men det känns som om jag känt honom länge. Jag kan prata med honom om det mesta. Han förstår mig.
- Kan du gå vidare?
- Jag ser att jag fortsätter att bo ensam i stugan.
- Gå nu tillbaks till den elake mannen i stallet och känn samma rädsla. Försök förlåta honom.
- Jag kan inte, säger jag och jag känner hur tårarna och paniken börja komma. Rädslan väller upp i bröstet och runt hjärtat.
- Försök ge honom ljus och kärlek.

Det tog väldigt lång tid men till sist är ljuset över honom.

- Jag ser ett ljus nu är det över honom.
- Försök förlåta honom.
- Kan inte.
- Låt det då räcka med ljuset. Se dig själv och sänd ljus över er båda.
- Ja nu ser jag mig själv och honom. Jag sänder ljus över.
- Har du varit lycklig i detta liv?
- Ja mycket. Jag har själv valt ensamheten. Jag har haft närheten till skogen och samtidigt haft katten att prata med.
- Orkar du mer eller vi skall sluta för idag?
- Jag tycker vi slutar.