Fotzonterapi bygger på ett samband
mellan olika zoner på fötterna och olika delar av kroppen. Genom
massage på dessa zoner söker man upptäcka och behandla olika
störningar.
Det finns olika former av zonterapi som utgår från
olika zoner i och på kroppen, men här skall i första hand
zonterapi på fötterna - fotzonterapi - beskrivas. Metoden utgår
från att alla delar av kroppen motsvaras av reflexzoner, som är
belägna på fötterna. Genom att med tryck eller massage
behandla resp. område på foten söker man påverka
motsvarande område av kroppen.
Någon form av zonterapi verkar ha använts
i många delar av världen sedan lång tid tillbaka: Egypten,
Indien, Kenya, vissa amerikanska indianstammar och i antikens Grekland.
Även Paracelsus använde sig av vissa former av zonterapi och
sade sig ha hämtat sin kunskap från häxorna.
Det är dock den amerikanske läkaren William
H Fitzgerald som i början av 1900-talet tog upp och utvecklade metoden
som han kallade reflexzonterapi, Fitzgerald studerade olika reflexmekanismer
i kroppen. Han delade in kroppen i fem zoner på vardera sida om
och parallellt med ryggraden som mittlinje. I den bok som Fitzgerald gav
ut 1917 i ämnet tillsammans med läkarna E F Bowers och G Starr
White beskrevs tre områden som representerar hela kroppen: munhålan,
händerna och fötterna. Enligt zonindelningen på fötterna
motsvaras då t.ex. ryggraden av fotens insida, medan zonerna för
höfter, skuldror och öron återfinns på fotens utsida.
En av Fitzgeralds elever var massören Eunice Ingham.
Hon utvecklade på 1930-talet en metod för reflexmassage på
fötterna; en metod som senare vidareutvecklats av bl.a. den danska
sjukgymnasten Lis Andersen. Zonterapin kom till Sverige på 1970-talet.
Här i landet har Karl-Axel Lind fortsatt med utvecklingen av zonterapin.
Han har funnit att fotzonsystemet inte räcker till vid svårare
sjukdomsfall, då zonytorna kan utökas kraftigt, och han har
utforskat zoner på andra områden av kroppen. Lind menar också
att rörelseapparaten, till skillnad från Inghams system, är
indelad i två system: ett skelettsystem och ett muskelsystem med
olika zoner på fötterna. Fotzonerna uppvisar också förändringar
i huden som kan mätas elektroniskt, och Lind har utvecklat ett instrument
för detta ändamål.
När en störning uppträder i ett organ
eller område av kroppen så är motsvarande område
på fötterna mycket känsligt för tryck. Genom massage
av dessa zoner försöker man återställa den normala
funktionen i organet eller problemområdet. Zonterapin kan alltså
användas både som ett sätt att lokalisera problemområden
och som behandlingsmetod. De olika zonerna behandlas i en viss ordning
för att bästa resultat skall uppnås. Zonterapi används
vid ett stort antal störningar, bl.a. huvudvärk, smärtor
i rygg och leder, urinvägsbesvär och matsmältningsproblem.
Det finns olika teorier om hur zonterapin fungerar, varav några
mer företrädda än andra. De vanligast förekommande
är dessa: - Giftiga ämnen som kroppen inte klarar av att utsöndra
lagras i kroppen, särskilt på fötternas nervändar.
Så småningom bildas där kännbara kristaller som
förhindrar normal cirkulation av blod, lymfa och energi. Genom behandlingen
bryts kristallerna ner så att cirkulationen återställs
och gifterna kan utsöndras på vanlig väg. - Genom behandlingen
uppstår fysiska och kemiska förändringar kring de nervändar
från det autonoma nervsystemet som slutar fritt i vävnadsvätskan.
Substanser som bidrar till att återställa den normala funktionen
insöndras. - Det finns ett antal ledningsbanor för energi i
kroppen (meridianer). Genom dessa finns en förbindelse mellan olika
punkter på fötterna och olika delar av kroppen. Blockeringar
i energin kan brytas ner genom behandling av reflexpunkterna, och energin
kan åter flöda fritt.