Osteopati är en manuell behandlingsform
som betonar kroppens dynamiska helhet och självreglerande förmåga.
I behandlingen ingår olika massage-, manipulations- och mobiliseringstekniker.
Osteopatin (av os = ben, och pati = lidande) presenterades
år 1874 av Andrew Taylor Still (1828-1917). På 1890-talet
startades den första skolan i osteopati i Kirksville, Missouri.
Grundprincipen i osteopatin är att rörelseapparaten,
cirkulationen och nervsystemet bildar en dynamisk helhet. Syftet med den
osteopatiska behandlingen är att undanröja störningar i
kroppen och öka dynamiken och därigenom aktivera människans
självreglerande och självläkande kraft.
I osteopatin utgår man från att struktur
och funktion är ömsesidigt beroende av varandra. Strukturella
fel i t.ex. leder och benstomme påverkar de därmed sammanhängande
funktionerna; primära funktionsändringar kan så småningom
leda till en förändring av strukturen. En störning av dynamiken
i leder, vävnader eller organ kallas för osteopatisk lesion.
En abnorm struktur påverkar kroppens cirkulation; störningar
i cirkulationen kan orsaka funktionella störningar. Strukturella
fel kan leda till störd nervfunktion: vid t.ex. ryggradsbesvär
kan biokemiska förändringar uppstå som kan störa
normal nervöverföring och normal cirkulation, vilket i sin tur
kan påverka såväl muskler och benstomme som cirkulation
och alla organ i kroppen. Kort sagt: en förändring hos vilken
del som helst påverkar såväl andra delar som helheten.
Den osteopatiska undersökningen innefattar palpation
av mjuka vävnader och leder samt en rörlighetstest. Utifrån
diagnosen ges sedan en manuell eller manipulativ behandling för att
normalisera den störda rörligheten. Behandlingen bör vara
den minsta möjliga: när en huvudorsak till ett problem eller
en primär skada har rättats till anses kroppen kunna reparera
sig själv. Det ges inga generella behandlingar, utan all behandling
skall vara motiverad av en diagnostiserad rörelsestörning. Däremot
omfattar den osteopatiska behandlingsarsenalen tekniker för kroppens
alla strukturer och funktioner.
Inom osteopatin används olika metoder för att
uppnå en normal rörlighet i kroppen. Behandlingen är huvudsakligen
inriktad på att lösa upp låsningar i och stabilisera
leder och muskler. Exempelvis stabiliseras en överrörlig led
ofta genom att man lossar leder med inskränkt rörlighet, då
det förstnämnda tillståndet i regel är en följd
av det senare, dvs. en kompensationsstörning.
De större kategorierna behandlingstekniker är
följande:
A. Soft tissue-teknik Den innefattar olika metoder
(massage, tryck etc.) för att påverka kroppens mjukdelar;
öka och stabilisera cirkulationen, minska spänningar och stärka
svaga vävnader.
B. Mobilisering Olika sätt att med mjuka
rörelser öka rörligheten i främst ryggradens leder.
C. Manipulation Begreppet inrymmer olika tekniker
(high velocity, low velocity etc.) då man öppnar den låsta
leden med en kort stöt (om mjukare metoder inte ger önskat
resultat), samtidigt som man låser omkringliggande leder i ryggen.
Härigenom kan rörelseinskränkningarna upphävas.
D. Perifer artikulering Behandling av leder
i armar och ben.
E. Kraniell osteopati Återställande
av rörligheten i kraniets suturer (sömmar). Metoden har utvecklats
av W G Sutherland, som fann att skallens olika segment kan rubbas och
fastna i fel läge och därigenom påverka hjärnhinnorna,
hjärn- och ryggmärgsvätskan.
F. Visceral teknik Namnet kommer från
viscera = inälvor. Tekniken syftar till att påverka strukturen
så att cirkulationen stimuleras och de inre organens funktion
kan normaliseras.
Om strukturella störningar inte kan åtgärdas
med ovan nämnda eller andra osteopatiska tekniker såsom ortobionomi
(se detta separata avsnitt), kan andra metoder användas: kostrådgivning,
örtmediciner, homeopatiska medel, akupunktur eller rekommendationer
om gymnastiska övningar för att balansera strukturen.
Os teopatin används vid t. ex problem i rörelseapparaten
och funktionella störningar i olika organ. Även psykiska problem
till följd av störd funktion eller dynamik behandlas.
