1. Permeabiliteten (genomsläppligheten) i cellmembranen ökar. Cellerna får en förbättrad tillförsel av syre och näring samt snabbare borttransportering av slaggprodukter.
2. Inbyggnaden av ämnet tymin i cellkärnans DNA påskyndas; det genetiska materialet påverkas. (Starka magnetfälts inverkan kan ge upphov till missbildningar hos mindre djur och degeneration av celler eller bakteriekulturer.)
Magnetbehandling används framför allt för att påverka följande grundläggande biologiska processer:
- stimulering av bentillväxten, dvs. osteocyternas benbildningsförmåga (påskyndar läkningen av benbrott),
- ökning av permeabiliteten och förhöjd ämnestransport genom cellmembranen; stimulering av vävnadernas återbildning och tillväxt,
- accelererande verkan på kemiska förlopp (enzymproduktion, katalytiska processer),
- bättre syrcupptagningsförmåga,
- normalare kroppstemperatur.
Magnetbehandlingen syftar alltså i första hand till att stärka kroppens egna funktioner. Metoden uppges ha en gynnsam verkan vid bl.a. reumatism (genom den förbättrade utrensningen av slaggprodukter) och cancer (vilket uppges bero på den förhöjda molekylvibrationen). Det finns olika varianter av magnetbehandling:
1. Lakhovskyringen: en isolerad ledningstråd som knyts kring den sjuka kroppsdelen. Ringen är uppkallad efter Georges Lakhovsky, ryss verksam i Paris på 1930-talet.
2. Små magneter hopfogade till exempelvis halsband eller armband att bäras på kroppen.
3. Permanentmagneter: avlånga, fyrkantiga eller runda magnetplattor insydda i plastfodral att bäras på kroppen.
4. Nätanslutna spolar: stora ringar av lackerad ledningstråd som omsluter patienten och behandlingsbänken och som alstrar kraftiga magnetfält med stor utbredning.
S. Blockmagneter med både stora och starka fält
som kan byggas in i brickor, behandlingsbänkar eller stolar.
I magnetterapin ingår ofta även vatten- och
luftjonisering. Se också avsnitten om Bioklimatologi och Jonterapi.