Koppning är ett sätt att med
vakuum stimulera huden och därigenom påverka inre funktioner.
Det finns olika sorters koppning, både vad gäller
teori och praxis. En form av koppning har länge varit en del av den
nordiska folkmedicinen. Då "slogs" en åder, ett
kopphorn placerades över ådern och blod sögs ut. Koppningen
användes bl.a. vid ryggont och svullna ben; vid hjärtbesvär
behandlades vänster ringfinger och vid smärtor i höger
armhåla koppades vänster tumme. Satt det onda i trakten av
naveln, koppades stortårna.
En annan form av koppning används inom den traditionella
kinesiska medicinen för att stimulera akupukturpunkter. Vissa örtblad
eller bomull som doppats i sprit bränns en stund inne i en kopp av
bambu eller glas. Koppen sätts sedan snabbt på huden, vanligen
på ryggen. Genom förbränningen bildas ett vakuum i koppen,
och huden "sugs" uppåt. För den som får behandling
känns det som om en koloni rödmyror slagit sig ner på
ett koncentrerat utrymme. Det finns olika varianter av vakupunktur, dvs.
vakuumbehandling av akupunkturpunkter. (Se även Akupunktur och Vakuumterapi.)