Kirlian-fotografering är en teknik
för att med hjälp av högspänning fotografera en organisms
energitillstånd.
En tidig variant av metoden beskrevs första gången
på 1890-talet. Den metod som används i dag har utvecklats av
Valentina och Semyon Kirlian i Sovjet på 1940-talet och kallas även
högspänningsfotografering eller elektrografi.
Det som skall fotograferas - en hand, ett löv eller
annatplaceras direkt på en film och exponeras sedan i ett högspänningsfält.
All materia utsänder elektroner och i högspänningsfältet
accelereras frigörandet av elektronerna. Denna intensifierade process
påverkar filmen, och ett ljussken runt föremålet som
legat på filmen registreras. Hur detta ljussken uppstår förklaras
så här: Elektronströmmarna runt föremålet går
fram i urladdningskanaler som i Sovjet kallas bioplasma. I förloppets
slutskede återvänder elektroner från luftens kväve
från en högre energibana; energi frigörs och ett blått
ljus på bilderna uppstår. (Även andra färger kan
uppstå, vilket har en mer komplicerad förklaring.)
Genom att fotografera händer och fötter och
jämföra ljusskenets utseende vid olika tillfällen har man
funnit att det påverkas av personens fysiska och mentala tillstånd.
Vid t.ex. spänningstillstånd och upprördhet framträder
röda fläckar på färgfilmen. Detta har gett näring
åt teorin att människan omges av en energikropp, en aura, som
återspeglar hennes tillstånd. Inte endast människan skulle
besitta denna energikropp: vid försök med ett löv där
en bit skurits bort har denna aura fortfarande visat konturen av hela
lövet.
Kirlian-fotografering har föreslagits som hjälpmedel
vid diagnostik, som ett sätt att påvisa effekter av t.ex. meditation
och healing och generellt mäta en behandlings effekt på en
människas tillstånd.