Irisdiagnostik innebär att genom studier
av ögats iris söka diagnostisera störningar i kroppen.
Irisdiagnostik - eller irisanalys - är en gammal
metod omnämnd av bl.a. Hippokrates. Den moderna irisdiagnostiken
har dock sin upphovsman i den ungerske läkaren Ignatz von Peczely,
som publicerade sina rön 1881. Han studerade ögonen hos patienter
som skadats och sedan opererats och noterade förändringar av
ögats iris (regnbågshinna). Utifrån dessa samband utvecklade
han en metod för att med hjälp av tecken i iris diagnostisera
sjukdomar och funktionsstörningar i kroppen. I Sverige vidareutvecklades
metoden av prästen och homeopaten Nils Liljeqvist vid sekelskiftet.
Irisdiagnostik används i dag här i landet främst av homeopater
och andra naturläkare.
Undersökning av iris bör göras med pupillen
sammandragen. Vanligen används en riktad lampa samt en förstorande
lins som hjälpmedel. Blå ögon är lättare att
avläsa än bruna. Det finns tre grundläggande tecken i iris,
som alla har sin innebörd: onaturliga färger, cirkulära
ringar samt tecken i form av fläckar eller linjer, svarta, vita eller
mörka fläckar.
En vidareutvecklad form av irisdiagnostik är Rayidmetoden,
som beskrivs under egen rubrik.
