1. Den fysiska kroppen
2. Eterkroppen
Den kallas även livskroppen, eftersom den ligger till grund för livet. Människan, liksom växter och djur, har ett eteriskt kraftfält som är den sammanhållande kraften i organismen och som gör att den blir en helhet som är mer än summan av delarna. I människans eteriska kraftfält bevaras ett slags spår av allt hon upplever; fältet anses vara bäraren av minnesförmågan. När människan dör frigörs detta fält från den fysiska kroppen.3. Astralkroppen
Astralkroppen är en slags själsorganism som både djur och människor har. Den kallas astralkropp eftersom den anses ha samband med bestämda stjärnregioner (aster = stjärna). Till skillnad från eterkroppen har den inte samma form som den fysiska kroppen. Under sömnen är astralkroppen delvis frigjord från den fysiska kroppen.4. Jaget
Det beskrivs som människans individuella andliga väsenskärna. Jaget står för de högre psykiska funktionerna som medvetenhet, tänkande, förnuft och moral. När människan dör, skiljs jaget, eterkroppen och astralkroppen för alltid från den fysiska kroppen. Jaget lever sedan i en andlig värld. Jaget kan senare, så att säga vid behov, träda in i en ny fysisk inkarnation (reinkarnation = återfödelse). Inom antroposofin anser man att förutom arv och miljö så bidrar även den reinkarnatoriska historien till människans personlighet.
Inom antroposofin skiljer man mellan tre fysiologiska processer eller huvudfunktionsområden som är mer eller mindre autonoma men ändå samverkande. Man talar också om tre själskrafter: tanke, känsla och vilja. De tre själskrafterna kännetecknas av olika medvetenhetsgrader och har sin motsvarighet i de fysiologiska processerna.
1. Sinnes- och nervsystemet - tanke
Sinnes- och nervsystemet finns representerat i hela kroppen men är koncentrerat till huvudet och utgör den fysiska basen för sinnesförnimmelser och tänkande. Utmärkande för cellerna i sinnes- och nervsystemet är att de är starkt specialiserade och att nästan ingen regeneration äger rum i dem. Sinnes- och nervsystemet betecknas därför som en kall, vilande pol - det är nödvändigt att "hålla huvudet kallt" för att kunna fungera.2. Det rytmiska systemet –känsla
Systemet omfattar de rytmiska funktionerna i kroppen, främst hjärta och lungor, cirkulation och andning, men även sömnrytmen och andra rytmiska processer. Det ses som den fysiologiska basen för känslolivet. Det rytmiska systemet har en förmedlande och utjämnande funktion mellan den kalla polen och den varma -ämnesomsättningssystemet.3. Ämnesomsättningssystemet –vilja
Systemet är koncentrerat främst till bukhålan och lemmarna och är den fysiologiska basen för viljelivet. Ämnesomsättningssystemet är nervsystemets motsats: det har aktiva och regenererande celler och kännetecknas av starka livsprocesser, värme och rörelse.
Hälsa och sjukdom
Antroposoferna menar att liv och medvetande står
i motsats till varandra: där livsprocesserna är som intensivast
är medvetandet dämpat och tvärtom (jämför ämnesomsättningssystemet
och sinnes- och nervsystemet). Vi känner oss friska så länge
vi inte känner vad som försiggår i våra organ -
det är först när någon störning uppträder
som vi blir medvetna om dem. Medvetenhetsprocesserna tär på
livskrafterna. Antroposofin menar att sjukdomar uppstår ur en förskjutning
av själs-kroppsbalansen.
Sjukdomen betraktas som en process, genom vilken
människan utvecklas. Läkarens uppgift är inte bara att
ta bort sjukdomssymtomen, utan även att styra sjukdomsprocessen så
att den blir så givande som möjligt för individen. Om
en sjukdom bara avlägsnas med yttre medel, utan att individen så
att säga själv aktiveras, leder inte det till att människan
förs vidare - hon avskiljs då bara från sjukdomssymtomet,
men dispositionen för sjukdomen kvarstår.
I läkeprocessen försöker man aktivera
patientens jagkrafter. Behandlingen syftar till att understödja organismens
egna ansträngningar att komma till rätta med sjukdomsprocesserna
Man menar att all läkning är en självläkning som styrs
av den överordnade livsprincipen, eterkroppen. En läkning har
uppnåtts först då patienten själv kan behärska
de processer som lett till störningen. Det här kräver att
patienten själv deltar aktivt i behandlingen.
Sjukdomarna delas in på många olika
sätt. Ett exempel är inflammation och skleros.
1. Inflammatoriska tillstånd:
sjukdomar med en överaktivitet i ämnesomsättningspolen, tendens till feber och kännetecknande av ett tillstånd av upplösning.2. Sklerotiska tillstånd:
sjukdomar dominerade av nerv- och sinnespolen: degenerativa tillstånd och svulster, förhårdnande processer.
Mellan de här två ständigt närvarande
tendenserna råder ett polärt tillstånd; de står
i växelspel med varandra och vid obalans tar den ena tendensen överhanden.
Hälsa betyder jämvikt mellan olika polära krafter.
Antroposofiska läkemedel
I Sverige är det kanske behandlingen av cancer
med mistelpreparat (t.ex. Iscador) som är den mest kända formen
av antroposofisk medicin. Mistelpreparaten uppges stimulera immunsystemet
och hämma tumörtillväxten.
Antroposofin menar att de läkekrafter som den
sjuka människan saknar, finns bevarade i naturen. De antroposofiska
läkemedlen kommer från mineral-, växt eller djurriket. Man
utgår från att det finns ett samband mellan bestämda växter,
mineraler och metaller och mänskliga organ och processer. Det är
frågan om ett släktskap mellan de formande krafterna i naturen
och hos människan (eterkroppen).
Liksom den mänskliga fysiologin är även
växten av trefaldig natur. Släktskapet är dock omvänt:
de kalla huvud. Krafterna motsvaras av växtens rötter, de varma
ämnesomsättningskrafterna av blomman och människans rytmiska
system motsvaras av bladen.
Syntetiskt framställda ämnen har inte denna
väsenssläktskap med en organism. Även om det syntetiska
ämnet kan ha samma molekylstruktur som en substans som utvunnits
ur levande material och kan ha intensiva verkningar, så är
det inte säkert att det har samma egenskaper. Man menar att väsensbilden
hos en växt avspeglas i hela substansen, och ett isolerat ämne
kan inte längre omfatta helheten - växtens väsen. Ett renframställt
ämne kan ha helt andra verkningar isolerat än tillsammans med
övriga ingredienser i ursprungsväxten.
Inom den antroposofiska medicinen använder man sig
också av potensierade - stegvis utspädda - medel, fast på
ett sätt som skiljer sig något från homeopatin (se Homeopati).
De olika stegen i en potensiering är finfördelning, utspädning
och sedan en virvlande skakning. Dessa faser är desamma som alla
näringsämnen och nästan alla läkemedel genomgår
i kroppen på motsvarande sätt: tuggning/finfördelning,
utspädning i blodet, virvlande rörelser när blodströmmen
passerar genom hjärtat och till sist en vilofas för den del
av blodserum som finns i hjärnan.
Tanken med potensieringen är att ursprungssubstansen
"kläs av" sin materiella substantialitet, varvid de processer
och immateriella egenskaper som bundits till substansen frigörs stegvis.
De immateriella egenskaperna tas upp av mediet som substansen förtunnats
med, exempelvis vatten eller mjölksocker. Varje potens, varje grad
av utspädning, blir olik föregående potenser och har olika
egenskaper. Inom den antroposofiska medicinen använder man vanligen
inte medel i högre potenser än D 30. (D 1 innebär utspädning
till en tiondel av den ursprungliga koncentrationen; ju högre potenser,
desto mer "utspätt" preparat.)
Rytmiska verksamheter
Inom antroposofin lägger man stor vikt vid de rytmer som kan iakttas i alla levande processer. Överallt där ett flytande medium rör sig, sker det i rytmer. Det rytmiska systemet, med andning och hjärtverksamhet, anses vara av stor betydelse inte bara för den fysiska utan även den psykiska hälsan såsom centrum för känslolivet. Det är den samordnande, utjämnande verksamheten. Vattnet är den stora utbytaren och förmedlaren av ämnen i alla ämnesomsättningsprocesser. Kroppsvätskorna ("vattenorganismen") betraktas som organ för de eteriska krafterna.
Rytmisk massage (Hauschta-massage) är ett sätt
att stödja de formande och utjämnande verksamheterna i kroppen.
Grundmoment i den rytmiska massagen är bindande och lösande
samt vågrörelsen. Vid vissa sjukdomstillstånd ges en
lösande, rogivande behandling; vid andra en bindande, stimulerande
behandling.
Läkeeurytmi
Viktig inom antroposofin är eurytmin, ur vilken läkeeurytmin utvecklats. Eurytmi är en rörelsekonst, som kan sägas vara synliggjort tal och synliggjord sång. Man åskådliggör de olika språkelementen med rörelser, gester och åtbörder som engagerar hela kroppen. Rent vokaliska ord uttrycker vanligen inre upplevelser och stämningar; starkt konsonantiska ord avbildar ofta företeelser i yttervärlden. Varje vokal och konsonant har sin egen språkliga "åtbörd".
Varje ljud och motsvarande åtbörd svarar också
mot bestämda processer i kroppens organ. En människa med en
viss sjukdom behöver sina speciella ljud och rörelser. Med läkeeurytmi
söker man inverka ordnande och läkande på motsvarande
fysiologiska förlopp i organen. Behandlingen påverkar bl.a.
det rytmiska systemet, såsom puls och andning.
Läkeeurytmin används som understödjande
terapi vid medicinering och annan behandling. Den används även
vid behandling av rörelsehindrade, spastiska och hjärnskadade
barn.
Kirofonetik
Kirofonetiken är en kombination av manuell behandling och logopedi (= läran om talrubbningar och deras botande). Terapin har utvecklats av log. dr. Alfred Baur från Österrike.
Varje vokal och konsonant anses ha sina olika kvaliteter
som motsvarar den form som bildas när luften strömmar genom
talorganen då ljuden uttalas. Genom att en terapeut rytmiskt formar
motsvarande rörelser på en människas rygg, samtidigt som
denna uttalar ljuden, söker man förstärka ljudens inneboende
krafter och nå en jämviktsskapande verkan på själen.
Terapin används främst för att stimulera
talet hos autistiska barn, men brukas även som generell behandling
vid sängvätning, oro, ångest etc.
Konstnärliga terapier
Rudolf Steiner utarbetade med utgångspunkt från Goethes färglära en speciell användning av färger inom konst och terapi. I den antroposofiska läkekonsten ingår målningsterapi, där vissa färger och former används för att stödja människans utveckling i läkande riktning. Det finns också modellerings- och musikterapi.
Läkepedagogik
I Sverige finns ett femtontal läkepedagogiska institut för psykiskt handikappade människor, framför allt barn. Man talar om "barn som behöver själslig vård", och i den benämningen inryms olika utvecklingsstörningar, psykoser, hjärnskador och miljöskador.
Med läkepedagogiken försöker man nå
och aktivera den friska kärnan i den sjuka människans personlighet.
Barnens rörelsemönster kan visa på ensidigheter och obalanser
som i många fall anses ha samband med att något organsystem
fått övertaget. För att övervinna ensidigheterna
arbetar man med olika rytmiska verksamheter: man söker påverka
det rytmiska och balanserande organsystemet i kroppen, använder sig
av eurytmi och musik i terapeutiskt syfte, följer en dags-, vecko-
och årsrytm och firar olika helger för att markera växlingarna
och det återkommande i livet. Förutom den rena vården
innehåller den läkepedagogiska verksamheten även undervisning,
till stora delar i praktiska ämnen. Även tidigare nämnda
inslag i den antroposofiska läkekonsten tillämpas vid de läkepedagogiska
instituten.