Berberis Vulgaris

Surtorn

Förekomst: Växten är kalkälskande och förekommer bl.a. i sydeuropa och nordafrika. Tinkturen framställs ur rotens bark. De väsentliga beståndsdelarna är en rad alkaloider varav berberin är den viktigaste.

Toxikologi: Akuta förgiftningar leder till nefrit och svåra skador i det centrala nervsystemet, vidare verkar giftet på lever, matsmältnings- och andningsorganen. Den diuretiska effekten är bunden till urinsyran. I homeopatiska doser främjar Berberis framför allt utsöndringen av slaggämnen via njurarna och levern.

Etiologi: Följd av gikt, reumatism. Följd av kroniska lever- och njurstörningar. Följd av kroniska urinvägsinfektioner.

Modaliteter: Sämre: sitta, stå, ben och armar hänger ned, rörelse, att åka bil, ansträngning.

Bättre: genom utsöndring, (urin, avföring, svett), vila, värme.

Konstitution: Blek, gul, kall, fuktig, utmattad, trött, likgiltig.

Indikationer: Gallkolik, njursten med kolik och blödningar, ledgångsreumatism, reumatisk lumbago med utstrålande smärtor, akne, urtikaria, psoriasis på armbågarna.

Potens: D6 - D200.

Jämförelse: Acidum benzoicum, Lycopodium, Mandragora, Sarsaparilla, Sepia, Sulfur.